evalotte.blogg.se

Måste börja med att berätta vad jag gjorde idag. Har ju lagt pusslet på en masonitskiva och skjutit den under en soffa i hallen på övervåningen. Tror ni jag kom ihåg det när jag dammsög? Nejdå...under med dammsugaren och vips så var halva pusslet borta. Fy fasen, jag blir så himla trött på mig själv. Även om jag rensat dammsugspåsen så lovar jag att det kommer fattas bitar. 

Städat är det iallafall och alla julprylar är borta. Så jäkla skönt.

 

Var på ett ärende Fredag morgon och hade satt upp en lapp på dörren utanför mitt kontor. När jag kom tillbaka satt en lapp till där. Jag har nog världens roligaste kollegor. Lappen känner jag igen, men ägaren hävdar att någon annan lånat en lapp av honom. Tokstollar.

 

Stekte ett ägg till frukost, det blev ett hjärta av gulan. 

 

Gjorde en god fiskgryta till middag igår.

Nyårslöften? 

 

1. 

Get rid of all the shit I dont’t need in my life that weighs me down.

2.

 

************************************************

Jo, jag skulle ju skriva lite om sjukvården vi har kommit i kontakt med och hur den fungerat.

Lite svårt att få med det viktigaste kort men jag gör ett försök, får väl utveckla mer med tiden.

 

 

Vi kan ju börja med mitt fall som började 2014.
Jag började hosta och trodde det var en förkylning...jag hostade sönder flera revben och fick svårt att andas.

Jag gick med detta i flera månader innan jag med påtryckning motvilligt sökte hjälp på Vårdcentralen. (motvilligt pga tidigare dåliga erfarenheter därifrån)De gjorde alla möjliga tester inklusive spirometri och såg ju att jag inte hade någon bra lungkapacitet. Jag fick Bricanyl och senare Pulmicort som är luftrörsvidgande. Jag blev lite bättre och blev remitterad till lungröntgen som inte visade något. Då var jag färdigbehandlad enligt vårdcentralen. Ingen diagnos eller vidarebehandling.

Jag blev sämre igen, hostade och hostade och blev så dålig att jag knappt orkade gå. Jag fick inte luft. Vägrade gå tillbaks till vårdcentralen. Min kompis som är sjuksköterska vill att jag skulle söka akut, det ville inte jag. Man tror ju bra att man är hypokondriker och att man söker i onödan när det inte är något fel. Tillslut gick jag med på att hon fixade en tid till en specialistläkare där hon jobbar. Jag tyckte jag var ganska bra när jag skulle dit och tyckte att dom skulle tycka att jag var för frisk.

Jag behövde bara gå in till läkaren och han lyssnade på mig och sa:-Du har astma.

Va? Är du säker, sa jag. Inget jag ens tänkt på. Han var bergssäker men vi gjorde alla tester och jag fick mycket riktigt diagnosen Astma. Vi gjorde även allergitester för att se vad som kan ha orsakat att astman bröt ut. Inga allergier, men man kan få astma av flera olika anledningar. Men ändå viktigt att utesluta allergier så man inte lever bland något man blir sjuk av. Jag fick ialllafall ny medicin, Symbicort som innehåller kortison och regelbunden läkarunderökning. Det har tagit tid att få detta under kontroll, jag blir alltid sämre om jag blir förkyld och då måste jag öka dosen för att senare trappa ner. Jag har även astma i näsan så jag har fått en nässpray med kortison.

Summan av detta är att om jag inte haft egna kontakter inom sjukvården hade jag förmodligen varit död, för vårdcentralen hade jag aldrig gått tillbaks till. Jag förstod heller inte själv hur farligt det är att inte få tillräckligt med syre.

 

 

Fall nummer två handlar om en ungdom med depression. Vi kan kalla ungdomen "U".

Depression som pågått flera år av ingen direkt anledning utan som lätt kan hända i tonåren. Man tänker att det kommer bli bättre och kämpar på tills det gått så långt att men i princip är utbränd, helt orkeslös. Vill inte ta hjälp från sjukvården utan försöker kämpa på. Vi ordnar möten med suv och mentor på skolan för att se hur vi ska lösa studierna. Skolan har varit så fantastisk och generös med lösningar men tyvärr var det försent. Orken fanns inte trots tappra försök. Med lite övertalning fick vi en spontanträff med kuratorn på skolan som blev en vändning. En underbar människa som vi fick stort förtroende för och som vi fortfarande har kontakt med. Hon engagerade sig enormt även på ett personligt plan. Hon ville att vi ordnade en tid till VC för att få vidare hjälp och en sjukskrivning.

Med hjälp av min bästa vän så övertygade vi U att söka hjälp akut då vi var avogt inställda till vårdcentralen även m vi förstod att det är den rätta ordningen. Vid den här tiden var U i mycket dåligt skick och gick med på det. Vi fick mycket bra hjälp och U var så tapper och berättade utförligt för läkaren. Både jag och min vän var med, det var så U ville ha det. U fick medicin för depression och blev remitterad till VC. Min vän vet bästa vägen för att komma in i sjukvården och detta var ett snabbt effektivt sätt. Vi fick en tid till VC ganska fort och döm om min förvåning så fick vi träffa en helt fantastisk och empatisk läkare som verkligen gjort allt för U och brytt sig enormt. Hon såg allvaret.

Tyvärr blev U bara sämre och sämre och vid ett par tillfällen har U fått ångestattacker som är så otäcka att vi sökt akut igen. Tyvärr ledde det ingenstans men vi fick lite information om ångest och hur man ska hantera förloppet. Ångest är ett ord jag inte missbrukar nu när jag sett det med egna ögon. Hela kroppen slås ut och krampar, så jäkla obehagligt.

 Vi har varit hos läkaren på VC ett flertal gånger, medicinering har ändrats och prover har tagits. När ingen förbättring skett efter en tid beslutat hon att remittera U till unga vuxna i psykiatrin. Det ville inte U alls, orkar inte med en till instans och börja om. Vill absolut inte prata med psykologer.

Nu har vi i alla fall varit på ett första besök på psykiatrin unga vuxna och även där träffat en fantastisk människa som ser U och allvaret i situationen. Hon vill hjälpa snabbt trots långa väntetider och ska snabba på ärendet.

Vi fick information om vidare rehab och hur man ska kunna komma tillbaka till det vardagliga livet och vilken fantastisk hjälp det finns som dom erbjuder.

Nästa möte blir med en psykolog och sen blir det vidare utredning med ett  team av läkare och psykologer som då tar över ärendet från VC. Tills vi kommit dit så är det läkaren på VC som vi ska vända oss till.

Från att vi sökte hjälp i Augusti tills att vi nu i Januari fått in en fot i psykiatrin är på tok för lång tid. Om inte U haft drivande vuxna i detta fall hade inget alls hänt. En sjuk ungdom som är myndig klarar inte denna apparat själv, det skulle sluta i katastrof.

Jag tycker ändå vi har haft en enorm tur med de människor i skolan och inom vården vi fått träffa och är otroligt tacksam för det. Det är så viktigt att få förtroende för de man träffar. Vi har nu kontaktat läkaren på VC igen för eventuell ändring av medicin i väntan på att psykiatrin tar över. Nästa besök är i slutet av Januari så vi är på gång.

Summan av detta är att om en ungdom inte har stöd och hjälp av vuxna så kan det sluta i katastrof. En sjuk människa orkar inte stångas bland så många instanser. Jag tycker sjukvården inte fungerar bra, det tar alldeles för lång tid innan man får rätt hjälp men att under resans gång har vi haft turen att bara få träffa professionella, empatiska och duktiga människor som är specialister på det dom gör. Psykisk ohälsa bland unga är tyvärr alldeles för vanligt och det behövs så mycket mer resurser. Ungdomarna är vår framtid och det viktigaste vi har. 

Efter en ångest attack som hände idag och jag jobbat flera timmar med att vända den och lyckats säger U: -You have angel wings coming out och pekar på mina byxor. Då brast det. Tårarna sprutade.

 

Det tredje fallet ska jag bara gå in kort på.

En vän som har högt blodtryck och blödningar. Söker till VC och får inte ens träffa en läkare utan får blodtrycksmediciner och sen är det bra. Man tar inte reda på varför man har högt blodtryck eller blöder. Man får mediciner sen är det färdigbehandlat. Efter egen påtryckning blir hon slussad till kvinnokliniken får flera olika mediciner och blöder ändå. Ingen tar redan på orsaken. En remiss är skickad för att bränna bort kärl för att stoppa blödningen. Vad fan är det? Varför tar ingen reda på varför man har högt blodtryck och blöder?

Jag blev förbannad och pratade även denna gång med min kompis som känner en specialist-läkare utanför landstinget och hon ordnade en tid  samma vecka. En second opinion och en bra sådan. Efter det besöket togs massor av prover och en utredning är på gång. Bränna kärl var tydligen inte lösningen här. Så nu är hon under bästa vård också men det är endast tack vare kontakter vilket är helt fel. Men vad gör man? Man ger ju upp när man inte orkar stångas.

Summan av detta är att man gör ingrepp som inte behövs och man söker inte roten till problemet vilket inte löser något. Ingen tar ett helhetsansvar och man blir inte frisk. Man ger upp.

 

Jag tackar min lyckliga stjärna för de människor jag har omkring mig, mina fantastiska vänner som är satta på denna jord för att hjälpa andra. Änglar.

 

Jag hade även tänkt att ta upp sådana som inte förstår när man är sjuk eller har sår på insidan som inte syns utanpå och därför tar avstånd. Men jag låter det vara. Det får stå för dom. Det är säkert okunskap.

Vi har de vi behöver runt oss och det är tillräckligt. De flesta är otroligt stöttande och förstående och delar med sig av sina erfarenheter vilket är fantastiskt. Världen är full av generösa människor. Vi håller oss nära dessa.

 

 

Avslutar med denna roliga till min bästis som hjälp oss alla, Collan.