Noah framme i Cali
Torsdag och Fredag tog jag ledigt för att hjälpa Noah med det sista inför resan och i går Fredag var det dags att åka till Arlanda.
Noah klippte sig och färgade håret lila innan han åkte. Jag tyckte det blev riktigt coolt.
På Arlanda var jag så nervös innan han kom fram till gaten. Han var så snäll och både ringde och skickade bilder inifrån medans jag satt på parkeringen och grinade. Det kostade mig en timme extra(95.-/tim) i parkeringsavgift.
Innanför säkerhetskontrollen
Framme vid gate 17
På planet
Han var inte ett dugg orolig men är så snäll och förstår hur jag känner.
Väl hemma så följde jag appen planefinder tills han landade i natt vid ett. Jag sov lite men hade klockan på alarm. När han landat så tog det en timme innan säkerhetskontroll och väskhämtning var gjord så både jag och Anna
som skulle hämta honom var oroliga att nåt gått fel i säkerhetskontrollen. Vi hade kontakt via Messenger. Till slut ringde Noah på videochatt via Messenger. Då var klockan två (17 lokal tid) Han hade inte haft några problem,
det hade bara tagit lång tid. Han ringde Anna och dom fann varann tillslut.
Nu sover han ut hemma hos Vincents i El Sobrante utanför San Francisco. Mark Vincent är min bästis från min tid i USA och Anna är hans fru. Jag är så oerhört tacksam att jag har dessa fin vänner och som ställer upp och tar
hand om Noah. Och att dom dessutom förstår att jag är orolig och skickar meddelanden och bilder hela tiden. Dom är ju själva föräldrar till tonåringar så dom förstår.
På Söndag kommer Victoria och hämtar honom och så åker dom hem till Fresno. Hans paradis.
Att det för mig är så traumatiskt att han inte är hemma är ju helt naturligt. Det senaste året har vi levt oerhört tight han och jag. Jag har vaktat, vårdat, kämpat, stångats med vården och vi har pratat och vänt ut och
in på alla känslor och blottat alla känslor inför massor av olika människor inom vården. Jag har varit vid hans sida igen allt detta. Det gör att man blir väldigt tighta. Jag har en enorm separationsångest och
känner mig halv, som att förlora en kroppsdel. Men jag är också glad för han gör det han vill och är så lycklig. Det här är medicin för honom. Att bryta mönster, tanka energi och ladda batterierna. Och förhoppningsvis knyta
kontakter och få information om hur han ska göra för att så småningom kunna komma till Cali och bo och jobba på laglig väg.
Nu ska jag koppla av och jag känner mig så trygg i att han är i goda händer och han själv mår så bra. Då gör jag det också.
Min fina lilla Noah.
Nu ska jag koncentrera mig på den sonen jag har kvar här hemma. Malte pluttisen.
